Novellen "Ofelia" skriven av Per Wahlöö och publicerad 1964 i novellsamlingen Det växer inga rosor på Odenplan, skildrar en "vanlig svensk kvinna[s]" tragiska öde på det väldiga fartyget MS Ofelia. Den lilla obetydliga Gunvor Larsson ådrar sig last efter last, från chokladberoende till heroinmissbruk, och dessa laster blir till slut hennes fall och död. Novellen är tydligt tudelad och vi skall här studera dessa båda delar ur ett såväl stil- som innehållsmässigt perspektiv, och se hur författaren genom denna tudelning på ett raffinerat sätt för fram en vass samhällskritik.

Novellens inledande del skildrar MS Ofelia, båten. Här är språket akademiskt och sakligt, med långa hypotaktiska meningar, tunga fundament och mycket siffror och beräkningar. Vänstertyngden i meningar som "På sextioen graders nordlig bredd, i höjd med Muckle Flugga på Shetlandsöarna, är det ofta dåligt väder" vittnar om en hög stilnivå.

Den andra delen inleds med en kort och opersonlig presentation av Gunvor Larsson: "Gunvor Larsson var en vanlig svensk kvinna och dessutom städerska ombord i (sic!) MS Ofelia". Perspektivbytet skildras tydligt med kontrasten i både stil och innehåll. Nu handlar det om obetydliga Gunvor. Språket är ledigt och talspråkligt, med uttryck som gillade, ligga med, lite ledsen; svordomarna fan och förbannade och talspråksformerna mej och sej. Korta hypotaktiska meningar och direkta anföringar (Hon tänkte:), förstärkta genom att placeras i anafor, visar på den lägre stilnivån jämfört med det första stycket. Verbformer i preteritum (gillade, brukade, började) ger en känsla av skönlitteratur, i kontrast till de allmängiltiga sanningar i presens (är, tänker, rekommenderar) som förekommer i de inledande och avslutande avsnitten.

Novellen inleds och avslutas ur Ofelias perspektiv, med inblicken i Gunvor Larssons liv insprängd i mitten, så att dispositionen blir cirkulär. Flertalet sjöfartstermer binder samman början och slutet. I början finner vi exempelvis befälhavaren, bryggan och direktkopplade dieselmotorer, där termen dessutom förstärks med en allitteration på d. Författaren glider smidigt över från Gunvors öde och åter till Ofelia med sjötermerna dävert och båtdäck och i slutet kan vi känna igen samma semantiska fält i uttrycken sextioen graders nordlig bredd och fartyg till sjöss. Vi har alltså två tydliga stilar i novellen: en ledig mittendel och en formell runtomkring.

Kontrasterna i stilnivå förstärker innehållet i novellens båda delar. Den inledande oxymoronen den tragiska farsen vittnar om paradoxen som följer: den komiska och farsartade beskrivningen av en obetydlig människas tragiska öde. Författarens likgiltighet till Gunvor Larsson avslöjas i den knappa och opersonliga beskrivningen, i ordvalet vanlig och dessutom städerska och anaforen och de övriga upprepningarna av hennes för- och efternamn. Genom att upprepa hela namnet bryter författaren mot Grice konversationsmaximer, som säger att vi inte ska säga mer än vad som behövs. Efternamnet är överflödigt efter första presentationen, då Gunvor går från ny information till given, och detta stilbrott kan tolkas som en vilja att understryka Gunvors betydelselöshet i samhället.

På samma sätt som de antika tragediförfattarna, bygger författaren upp ett klimax kring stackars Gunvors öde, som inleds redan i det första stycket om Ofelia. Prolepsen om att Gunvor kommer att drunkna får emfas genom en assonans på å: "Skulle någon råka gå över bord" så att läsaren säkert skall uppmärksamma den. Tempusvalet, konditionalisformen skulle råka, implicerar att något verkligen kommer att hända. Därefter stegras handlingen med en uppradning av Gunvors laster, en efter en. Att "Gunvor gilla[r] choklad" förstärks med allitterationen i såldes skattefri sådan. Sedan blir lasterna värre och värre: hon "börja[r ...] röka", och när sedan "begäret h[åller] på att överväldiga henne t[ar] hon en whisky". Assonans och ljudrim förlöjligar "en pank spansk kock" som "övertala[r] henne att köpa ett medicinförråd" - "en hostmedicin som inneh[åller] opium". Till slut tar hennes "heroin slut" och hon går så långt att hon tar "en klick svart skokräm" "blanda[d] med ljummet vatten" "intravenöst i vänstra armen". Varje uppräknad last kommenteras syrligt av "mannen i Stavanger" och upprepandet av hans epitet ger en känsla av regelbundenhet. I peripetin "råka[r] hon gå på fel sida om en dävert på båtdäck", en eufemism som vi som läsare själva får tolka som Gunvors död. I upplösningen avtar tempot och perspektivet hamnar längre bort från läsaren med passiva konstruktioner: "rapporten försenades" och fokusering på rum snarare än person och händelse: "detta hände på sextioen graders nordlig bredd, i höjd med Muckle Flugga".

I analysen av novellens språk och struktur har vi pekat på kontrasterna i beskrivningen av det stora fartyget och den lilla människan. Skeppet MS Ofelia kan tolkas som en metafor för ett obarmhärtigt samhälle där Gunvor representerar den grupp svaga människor som ramlar ur samhället utan att någon plockar upp dem. Det anses som en alltför "dyrbar och omständlig historia att stoppa ett stort fartyg till sjöss, speciellt i hårt väder", så Gunvor lämnas därhän åt sitt öde. En allitteration på s i stoppa, stort och speciellt ger emfas åt likgiltigheten. Samhället går fram som en ångvält utan att se att alla är med och ingen bryr sig om att sträcka ut en hjälpande hand åt den som inte hänger med. Ekonomin och tidsaspekten sätts i främsta rummet (en dyrbar historia, turlistan), och man tar ingen hänsyn till individen. Om en rapport om att någon har ramlat över bord "når fram omedelbart är utsikterna [att lyckas rädda henne eller honom] inte så dåliga". "Om den blir fördröjd är det otur." Författaren undviker det positivt värdeladdade ordet goda med litotesen inte så dåliga och katastrofen det innebär att inte hinna rädda en människa konstateras genom en meios med det svaga ordvalet otur. Författaren är naturligtvis väl medveten om att en krass och likgiltig beskrivning upprör läsaren, som på detta sätt tvingas tänka efter och engagera sig. Per Wahlöö tar parti för de svaga i samhället, för en utblottad kvinna som ingen bryr sig om.

"Mannen i Stavanger" nämns aldrig vid namn, och vi får ingen som helst beskrivning av honom. Han är ett abstrakt begrepp och kan likaväl vara en symbol för Gunvor Larssons dåliga samvete, eller för hennes överjag. Men oavsett om denna svaga människa är slav under sitt eget överjag, eller under en dominerande man, så tillhör hon en kategori utstötta människor som samhället kör över istället för att hjälpa. Gunvor Larsson drunknar eller dränker sig (vi vet inte om hon, trött på sitt elände, fritt väljer att "gå på fel sida om dävert[en]") likt Hamlets Ofelia. Om det stora skeppet samhället fortsätter på fel kurs riskerar det att gå samma öde till mötes; att även det drunkna likt Hamlets Ofelia.

Åter till sidans början