Novellen "En dansk neger" är skriven av Stig Claesson, alias Slas, och ingår i novellsamlingen En Stockholmsbok som kom ut 1966. "En dansk neger" är berättelsen om en liten, obetydlig polisman från Höganäs som ångrar att han flyttade till världsstaden Stockholm där han stöter på en neger och andra hemskheter. I denna analys skall vi studera hur polismannen framställs både som en symbol för människors inskränkthet och som en liten man i den stora världen, som man är beredd att sympatisera med.

Novellen, som per definition är narrativ, är kronologiskt disponerad, med början in medias res . mitt i händelsernas centrum. "Den unge poliskonstapeln" (rad 1) anges i bestämd form trots att det är textens allra första ord, följaktligen på temaplats, och vi inte känner till mannen ännu. På samma sätt presupponerar författaren att läsaren känner till "Kornhamnstorg" (rad 2) i Stockholm, eftersom han inte introducerar det med en förklaring utan nämner det direkt som något redan känt. Dessa stilknep för läsaren direkt in i berättelsen och får denne att känna sig närvarande från början. Inledningen är skriftspråklig och beskrivande, författaren målar upp en bakgrundsbild. Sedan följer en lång serie korta och talspråkliga repliker, innehållande slanguttryck och svordomar: "Vad snackar han för jävla lingo" (rad 34), "Du ska va bussig" (rad 28). Anföringarna markeras ibland med verbet sa eller tänkte, ibland utan vare sig anföringsverb eller -tecken. Avslutningsvis sluts cirkeln i dispositionen och stilen blir åter skriftspråklig med något längre meningar och beskrivningar. Dispositionen skulle kunna liknas vid en teaterscen, där inledningen representerar kulisserna och bakgrunden, och replikerna är dialogen som sker på scenen och för handlingen framåt. Vidare skulle teatern i så fall kunna delas in i två akter, vilka utgörs av var och en av de två spalterna novellen delats in i. Vi ska nu kliva in i pjäsen och reda ut varför. Poliskonstapeln som står och fryser på Kornhamnstorg betraktar en neger. Negern introduceras i obestämd form på remaplats: "Han stod och tittade på en neger" (rad 4-5). Ordet neger upprepas sedan flera gånger, först genom en hakning: "Han stod och tittade på en neger [...] Negern kom emot honom" (rad 4-6) och sedan genom en hopning: "Negern kom emot honom. [...] Ett självmord och en neger." (rad 5-8). Dessa upprepningar sätter negern i fokus och introducerar denne som en av huvudpersonerna i novellen. De ger också en antydan om konstapelns negativa inställning till negrer: något hemskt, precis som ett självmord, vilket understryks med ett zeugma ("Ett självmord och en neger", rad 7-8). Genom hela första spalten fortsätter författaren att upprepa ordet neger och benämner inte mannen på något annat sätt. I den andra spalten kan vi se en brytning. Man skulle kunna hävda att andra akten har börjat. Fokus har försvunnit från negern som nu istället benämns som herr Hansen (rad 37) eller bara Hansen (rad 44). Brytningen sker när de två finnarna och stockholmsynglingen kommer in i bilden och stjäl lite av uppmärksamheten. Finnarna introduceras på temaplats ("Två finnar sällade sig till gruppen", rad 36) vilket ger emfas åt deras inträdande i berättelsen. Nu är konstapeln inte längre ensam med negern. Han har svårt att hävda sig, tappar sin pondus och känner sig inte lika säker och respekterad längre. I första spalten var konstapeln aktiv, han förde en dialog med negern och var således en av huvudpersonerna. I den andra delen hamnar han i skymundan och får stå passiv vid sidan om och betrakta det som sker. Så när som på "I dont understand" (rad 59) levererar han inte fler repliker.

Texten saknar i stort sett helt konnektiver, vilket ger en upphackad känsla. Läsaren tvingas göra egna inferenser för att skapa ett sammanhang, till exempel för att gissa vem som säger vad i de fall anföringsverb saknas, eller sluta sig till vad som är repliker då det som redan nämnt saknas anföringsstreck. Utelämnandet av konnektiver är medvetet och kan skapa en stilfigur, som asyndesen "Det blåste och snöade, vädret var allmänt otrevligt" (rad 3-4).

Värdeladdade ord som frös, (rad 2) allmänt otrevligt (rad 4), självmord (rad 7), diskjobb (rad 46) och förstås negern (rad 11 exv) visar exempel på författarens negativa ton som engagerar läsaren. De få ord som är positivt laddade dämpas av ett negativt intilliggande ord eller av ironi: "Vi är bussiga mot negrer i den här stan" (rad 29-30) och hyperbolen jävligt bussiga (rad 53). Avsaknaden av uttryck för känslor eller mer ingående personbeskrivningar gör texten dessutom ganska opersonlig. Först i avslutningen används pronominalisering som referensbindning då polisen benämns som han (rad 61, 62), vilket ger en personligare ton och för läsaren närmare polisen.

Författaren laborerar med referensbindningar för att lyfta fram vilka som är huvudpersoner i novellen. Referensbindningarna beträffande den unge svensken är varierande. Han introduceras på temaplats i obestämd form som "en ung man" (rad 26), pronominaliseras till han (rad 27) och får en synonym referens på rad 35-36: ynglingen. Ställt i kontrast till upprepningarna av konstapeln och negern kan vi konstatera att det är mindre fokus på den unge svensken. Konstapeln framställs inte som någon vidare klipsk man. Meningen "Konstapeln tänkte", som upprepas i anafor på var tredje rad hela fyra gånger (rad 12, 15, 18, 21) ger en känsla av att denna tankeverksamhet är mödosam och något ovanlig. Även hans tanke "Vad göra nu" (rad 23) får honom att framstå som en tafatt och förvirrad man, och detta förlöjligande gör att vi ifrågasätter hans åsikter. Konstapeln verkar dessutom tro att alla utanför Sverige pratar engelska, eftersom han frågar "Do you speak English?" (rad 13). Han kan inte ta till sig det faktum att en neger skulle kunna tala danska, trots att han just fått det bevisat. Hur rätt kan en sådan trög konstapel ha i sina fördomar om negrer? Konstapeln symboliserar den lilla inskränkta människan med förutfattade meningar. En vokalisk assonans på ö i "En plötslig trötthet hade kommit över polisen" (rad 60-61) förstärker brytningen som sker i sista stycket. Konstapeln har nu blivit polisen (rad 61), en i mängden, liten och obetydlig i den stora världen. Han konstaterar att han inte borde ha lämnat Höganäs, och återigen krävs en presupposition, denna gång för att förstå att Höganäs är en liten och trygg ort långt bort från det stora, för konstapeln okända Stockholm. Polisens ånger över flytten till storstaden förstärks med en kiasm: "Han tänkte på Höganäs. Jag borde inte ha lämnat Höganäs, tänkte han." (rad 64-65). När det så slutligen konstateras att "Man är liten i världsstäderna. Man är liten." (rad 65-66) kan man fråga sig om det verkligen är polisens tankar i täckt anföring, eller om det inte är författaren som talar. Anaforen Man är liten ger eftertryck åt avslutningen.

Redan den paradoxala titeln "En dansk neger" väcker tankar om attityder och tolerans gentemot människor som inte är likadana som vi själva. Negern ser sig själv som dansk först och främst, och inte som neger, men det inser inte finnarna och konstapeln:

Jeg skider fanden knuseme på om De er venlig mot negrerne. De kan vel for saten väre venlig mod en dansk. (rad 31-33)

Finnarnas fördomar om negrer, nämligen att de utför diskjobb och spelar trumpet, framförs med en humoristisk underton. Kommentaren: "Det finns diskjobb på Solliden" (rad 46) och frågan "Spelar du trumpet" (rad 50) känns omotiverade och tagna ur luften, vilket ger en absurd klang. Slutligen har vi konstapeln, en symbol för den inskränkta människan, som känner sig liten i världsstäderna. Han känner sig liten och förvirrad i en stad full av utlänningar där han hamnar utanför fokus.

Författaren engagerar och berör läsaren genom att på ett humoristiskt sätt och med en negativ underton berätta sagan om hur en världsvan neger behandlas av en liten svensk i världsstaden. Den svenske konstapeln framställs som ovan och tafatt, trots att han försöker verka respektingivande. Samtidigt som vi är kritiska mot hans sätt att bemöta negern, sympatiserar vi med honom, för han har det ju trots allt inte så lätt i den stora staden. Resultatet blir att vi funderar på våra egna attityder och fördomar.


Åter till sidans början