Översatt från spanska, Alicante 1999

Om kvinnligt språk

År 2005...

• 1. ...du av misstag knappar in PIN-koden på mikrovågsugnen (och tänker att 'det heter väl "mikron"?')
• 2. ...du har inte lagt patiens med verkliga kort på flera år.
• 3. ...du har 15 telefonnummer till en familj på tre personer.
• 4. ...du skickar e-post till dom som sitter bredvid dig.
• 5. ...ursäkten för att du tappat kontakten med gamla vänner är för att du inte har deras e-post-adresser.
• 6. ...du kommer hem från jobbet och svarar i telefonen med 'jobbrösten'.
• 7. ...du ringer hemifrån och fortfarande slår 0 för att 'komma ut'.
• 8. ...du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men på samma tid för tre olika företag.
• 10. ...din chef inte klarar att göra ditt jobb.
• 11. ...du ringer familjen för att höra om dom är hemma medan du kör in i garaget.
• 12. ...all reklam på TV har en internet-adress under.
• 13. ...du lämnar huset utan mobilen, som du inte hade de första 10, 20, 40 åren av ditt liv, får panik och måste åka tillbaka för att hämta den.
• 14. ...det första du gör när du kliver upp på morgonen är att 'gå online' innan du hämtar kaffet.
• 15. ...du lägger huvudet på sidan för att le :-)
• 16. ...du läser detta och nickar och ler.
• 17. ...du också vet precis vem du ska skicka detta mail vidare till...
• 18. ...och du är för upptagen för att lägga märke till att nr 9 saknades i denna lista...
• 19. ...och du faktiskt scrollar upp för att kolla att den inte var där....
• 20. ...och nu sitter du där och ler åt dig själv...

Paris maj 2005 - Kelas hemresa...

Okej, vill du höra om min hemresa?

Först tog det tid innan jag kom ner rätt i metron vid La Motte Picquet, fick testa tre nedgångar innan jag hittade någonstans att köpa biljett. Och där fanns det inte alls nån tarif étudiant på helgerna, hon sa att kvinnan på flygplatsen "m'avait dit n'importe quoi". Det kanske hon hade, men jag borde ju verkligen ha köpt aller-retour på en gång, så här med facit i handen.

Till slut kom jag i alla fall ner i metron och lyckades byta och hitta rätt perrong vid Denfert-Rochereau. Men jag hamnade på fel RER!!! Den delar sig, ungefär som Ropsten-Mörby och det hade jag inte koll på. Jag tyckte desutom att det stod CDG på TV-skärmen på perrongen. Men jag vet att jag tänkte att det var lite konstigt att det inte var fler än jag som satt med bagage, eftersom vi var på väg till flygplatsen. När tåget stannade vid den ANDRA slutstationen förstod jag varför, då fick jag hjärtklappning. Klockan var kvart över sex, halv sju skulle jag ju vara på flygplatsen! Det kom på en tjej som jag frågade och hon bekräftade att jag hade åkt fel. Hon var jättevänlig, diskuterade situationen med mig. Hon trodde inte att det skulle löna sig för mig att ta gå av och ta en taxi, så jag satt kvar på tåget, fick åka tillbaka ca fem stationer för att byta tåg. En annan tjej som hörde oss la sig i och höll med. Ojoj, vad jag var nervös! Försökte ringa Air France, men jag hade en elektronisk biljett, och därmed inget nummer! Ingenting. Bara ett nummer till Air France i Stockholm, och där var det telefonsvarare som sa att kontoret var stängt. Försökte ringa flygplatsen, fick ringa nummerupplysningen som kopplade mig till nån sorts information på flygplatsen. De kunde bara tala om att flighten inte var försenad och att incheckningen skulle stänga kl 19, det fanns ingen möjlighet att bli kopplad till incheckningen eller ens till nån på Air France.

Äntligen var jag framme och skulle byta RER! Flickan jag hade pratat med önskade mig lycka till och lovade mig att hålla tummarna för mig: "Je croise les doigts". Jag tackade henne så hemskt mycket för att hon hade hållt mig sällskap, det är mycket lättare om man har någon att prata med när man är stressad och rädd. Nu gällde det verkligen att hamna på rätt perrong, men jag var så skärrad så jag kunde inte läsa ordentligt på skyltarna, frågade någon annan snäll tjej, som till och med följde mig till rätt voie. SOM TUR VAR kom det ett nytt tåg efter bara 4 minuter. Men det tog sån jäkla tid!!! Klockan var kanske fem över halv när jag steg på det tåget, redan fem minuter försenad mao. Och det är långt kvar till CDG (flygplatsen) därifrån. På så där lång tid hinner man stressa upp sig rejält, jag verkligen skakade och grät! Ringde mamma för att be henne kolla på internet om det gick något mer plan med Air France på kvällen. Det gjorde det inte. Stackarn, hon förstod knappt vad jag försökte säga. Folk runt omkring började komma fram och fråga, alla var så himla snälla. Appropå arroganta parisare måste jag säga att när det verkligen gäller är de jätteschyssta de med. Kanske mer? (Pimmens kommentar: En sak är säker, parisare må vara arroganta, men de är också känsliga varelser som gillar ett bra drama! Tårar och utspel från en blond svenska är som skänkt från ovan, då plockas alla chevalreska gester fram och det ska bäras väskor och hjälpas till!) En man bredvid mig blev nästan lite sur dock, han sa att det bara var ett plan, han trodde att jag hade förlorat någon släkting. Ooops... :) Ja, på tåget var det i alla fall inget att göra, mer än att titta på klockan, be och hålla tummarna. Och klockan gick, hjälp vad lång tid tåget tar! 18.58 ungefär klev jag av i alla fall, på slutstationen. Tur att jag var tillräckligt vaken, för mannen med dödsfallet hade tänkt hjälpa mig bära min väska och höll på att få mig att gå av på CDG 1. Tur att jag upptäckte att det var fel, så att jag satt kvar till slutstationen CDG2. När jag steg av sprang jag direkt fram till en kolsvart man i illgul väst och sa att jag var jätteförsenad och hoppades att han skulle kunna hjälpa mig att hitta en snabb väg till Terminal 2D. Det visade sig att han inte kunde så mycket mer än jag, det var typ jag som kollade upp vart vi skulle, men han hjälpte mig med min väskan i alla fall, och höll mig sällskap. Ojoj, innan jag hittade rätt incheckningsdisk hade den hunnit stänga, men personalen var kvar. En härligt arrogant parisiska talade om för mig att de hade stängt men men öppnade den speciellt för mig: "On avait fermé l'embarquement, mais on l'a réouvert pour vous Madame". Underförstått: vi gör oss besvär för er skull, så var riktigt tacksam nu. Det var jag! Fem över sju ungefär hade jag checkat in min väska, fick gå genom säkerhetskontrollen och sjunka ner i navetten. Jag tackade den svarta mannen i illgula västen för hans stöd och önskade honom ett trevligt liv med ett stort leende mellan tårarna. Hann lugna ner mig något innan navetten gick bort till planet. Det kom på några fler svenskar, jag var inte absolut sist, det var ingen fara.

Väl ombord på planet var allting perfekt. Jag bad att få byta plats så jag slapp sitta längst bak och längst in. Det fick jag, planet var inte fullt. Jag bad att han inte skulle öppna min vinflaska och det gick bra (så jag kunde ta med den hem förstås!). Fick filt och grejer och servicen var perfekt, maten helt okej. Jättenöjd med Air France, ska absolut flyga med dem igen om det passar.

MEN! Det var inte slut där! När vi landade i Stockholm 22.05, i tid, och äntligen kom av planet var jag lite stressad att hinna till flygbussen, för att slippa vänta till 23.15. Så jag glömde min jacka på planet! Hade lagt upp den där jag först skulle sitta och missade att jag inte hade den i påsen när jag gick av med grejerna. Kom på det direkt och ville vända och gå tillbaka, men då kom jag inte in igen. I jackan låg min telefon och framför allt MINA NYCKLAR HEM! Fan. Mannen vid Arrivals på Arlanda var fruktansvärt otrevlig och arrogant, man hade kunnat tro att det var han som var parisare i den här historien... Jag fick gå någon bakväg och hoppas på att Securitas skulle släppa in mig. Fick tag på dem, men det tog en evighet innan de kom och vid det laget var jag säker på att personalen skulle ha lämnat planet. När vi äntligen hittade bort till gaten mötte vi flygvärdinnorna. De berättade att de hade hittat min jacka, "ne vous inquietez pas, on l'a retrouvé votre blouson", men de hade skickat ner den med teknikern. Fan, tio minuter kvar till flygbussen skulle gå. Och min väska hade jag inte heller hämtat ut. Säkerhetsvakterna ringde någonstans och vi gick ner, tillbaka till den arroganta mannen. Efter lite spydiga kommentarer om mig, som en av de snälla säkerhetsvakterna besvarade åt mig (han var från Skåne, de är nog schysstare), ringde han teknikern och bad honom slänga min jacka på band 1. (Inte slänga, akta min telefon!) Under tiden såg jag min väska komma och sprang bort och tog den. Sen stod jag och väntade, och väntade, och väntade på min jacka. Fem minuter kvar till flygbussen. Fyra. Fan. Tre. Där! Ja, den kom! Rusar ut i ankomsthallen, passerar flygplanspersonalen och tackar än en gång, "merci beaucoup mesdames, je l'ai retrouvé, merci beaucoup!" Försöker hitta någonstans att köpa bussbiljett. Hittar en automat, plockar upp VISA-kortet, fan automaten säljer bara flygbussbiljetter till Stockholm! Ser bussen utanför, känner att jag msåte chansa, hoppas att det går att köpa biljett ombord. Och DET GÖR DET! Om man har kontanter. Vilket Kela aldrig har... Men! Den här gången hade jag faktiskt tagit ut en hundring på Alranda samtidigt som jag tog ut lite euro innan avresan. Tack gode gud för det! Sjunker ner i sätet på flygbussen. Äntligen. På väg hem. Gråter.

Framme i Uppsala tar jag en taxi till Djäknegatan. Mamma betalar. Taxin tar fyra minuter. Gud så skönt. Hemma. Duscha. Tvätta bort mascara. Sova.

maj 2005

Om att nå tillgång till sina tankar...

2007-03-07

Fortsättning på flummandet - som mynnar ut i 'akademikerjympa'!

Det kändes som jag tappade takten under passet, och sa efteråt att jag tror jag hade glömt takten hemma. Jag fick för mig att det berodde på att jag satt och läste Gunnar Ekelöf innan jag gick dit, och hans surrealistiska dikter. Där är det ingen ordning på formen, upplöst, spränga gränser, fria associationer, intryck hej vilt. Jag jämförde det med min jympa. Ingen ordning. Dessutom fick jag ett infall i styrkan och körde en Core-grej, variant av plankan när man lyfter ena armen. Fast jag sa sen "äh, jag bara skoja med er, det där var core!" :) Efteråt kopplade jag ihop det, det var ju också surrealism, en nyck, och dessutom en lite övernaturlig (surrealistisk!) kroppsställning.

Ja, så jag skojade med motionärerna efteråt och sa att det var surrealistjympa. Jag associerade lite fritt under stretchen, det var självklart inget jag hade planerat. Snacka om att jag är inne i mina studier, när till och med jympan influeras!

Och så tänkte jag vidare: vad blir det nästa vecka? Då kommer jag läsa absurdism, så då kan vad som helst hända!

Och DÅ, då tror jag vi har landat i akademikerjympa. Lägg till det att den börjar 16 DK...

2007-03-07

Form och innehåll speglar varandra

Under modernismen sprängde man gränser, bland annat suddas gränserna mellan olika konstformer ut. I lyriken anspelas mycket på musik, och man kan se tavlor framför sig, prosan påverkas av film osv. Min konstform är jympan. Uttryck med kroppen. Hur kan jag använda kroppen för att gestalta romantik? Vad är futuristisk jympa? Realistisk? Jag kan tänka mig rörelserna. Håller vi oss i modernismen så har jag suddat ut gränserna mellan konstformer. Musik och rörelse blir ett. Ibland känner jag, när ett pass verkligen stämmer, att det är som en tavla. Man målar en tavla av låten genom sina rörelser. Precis så som poeter målar med ord.

2007-01-07

Livet är kort