Viktor Rydbergs Gymnasium

Hemprov i konsthistoria

Höstterminen 1997

Mikaëla Lind N3

Den äldsta bevarade konsten är grottmålningarna, som är minst 30 000 år gamla. År 1880 fann man i Spanien grottan Alta Mira och även i Lascaux, i Frankrike finns grottmålningar bevarade. Syftet med den här konsten var rituell. Det var något magiskt över det hela, som skulle ge jaktlycka till exempel. Denna magi höll bara i sig just i det ögonblick man målade, därför är djur ofta målade ovanpå varandra, huller om buller. Då man inte fick plats med fler bilder målade man helt enkelt över de gamla. Konstverken föreställde som sagt mest djur, ofta med spjut instuckna i. Djuren var väldigt välarbetade och avbildade på ett realistiskt sätt. Människor förekommer sällan i denna typ av konst, och i så fall väldigt dåliga avbilder. Enkla streckgubbar, eller bara en hand som sticker fram kan vara sådana mänskliga inslag. Kanske beror frånvaron av människor på att man inte ville avbilda dessa i rädsla att de skulle dö i jakten istället för djuren. Det är mycket rött i grottmålningar. Det beror på att man använde ockra och terra som färg och blod som bindemedel. I övrigt användes aska och lera som färg och andra bindemedel var spott och djurfett. Förutom de målade och ristade grottmålningarna har man funnit småfigurer i sten och ben från äldre stenåldern, och från den yngre stenåldern har fan funnit dekorerade redskap och kärl. Från denna tid är även den megalita konsten, stora, monumentala stenkonstruktioner, så som t ex Stonehenge. För övrigt är det ont om fynd från yngre stenåldern.

Att grottmålningarna kunde bevaras under en så lång tid beror bland annat på att de var väl skyddade inne i grottorna. Inget regn, ingen snö, inga vindar kunde förstöra konsten eller få berget att vittra sönder. Inte heller kom andra människor och ristade bort eller försökte "tvätta rent". En annan anledning till att de bevarats så väl är att de förhistoriska människorna använde sig av bra bindemedel, som gör att färgen stannar kvar. De små konstföremålen var gjorda av sten, ben eller elfenben – tåliga material som inte förstörs med tiden.

Den egyptiska konsten föreställer människor. Symboler förekommer i berättande sammanhang, t ex för att återge ett krig. Det mest utmärkande för den egyptiska konsten är anatomin. Människornas kroppar är avbildade framifrån, medan ansiktet och benen är i profil. Detta beror på att man avbildade varje kroppsdel ur den viktigaste vinkeln, för att vara så tydlig som möjligt. Om det var realistiskt hade mindre betydelse. I övrigt vad gäller anatomin har människorna ofta smala höfter och breda axlar, samt markerade knän. Perspektiven blandas även i målningarna. I samma målning kan en trädgård vara avbildad uppifrån, medan träden i trädgården är målade framifrån, och husen från sidan. Något centralperspektiv förekommer inte, utan målningarna förefaller väldigt platta. Däremot använde man sig av värdeperspektiv, vilket innebar att det viktigaste avbildades som störst. Farao är till exempel alltid mycket större än de övriga människorna på bilderna, därför att han naturligtvis var viktigast, han sågs som en gud. Skulpturerna är stora, i naturlig storlek. De fyllde en religiös funktion där de stod i gravarna för att kunna ersätta kroppen om denna försvann eller förstördes. För att själen skulle kunna leva vidare behövde den nämligen en kropp att återvända till och detta var syftet med skulpturerna.

Personerna i den egyptiska konsten tar ofta ett litet steg fram, men positionen är fastfrusen, och det är inga ögonblicksbilder som avbildas. Detta ger intryck av orörlighet. Konst föreställande tjänare och tjänarinnor skiljer sig däremot från den övriga. Här hade konstnären större friheter, då dessa personer var mindre viktiga och respektingivande. Här ser mycket rörelse och ögonblicksbilder; tjänarinnor som rör sig och dansar och nästan verkar "gummiartade". Det finns tre huvudtyper av statyer. En är den sittande kejsaren på en tron. En annan är den då människor sitter med korslagda ben (skrivare) och en tredje är de målade skulpturerna. Mattare stenarter, så som kalksten, bemålades. På dessa kan man se tecken på skönhetsideal – det gällde att vara blek som kvinna. Alla kvinnor är målade i ljusare färger än männen.

Sfinxen är en berömd egyptisk skulptur, som föreställer en blandning mellan lejon och människa. Detta står för mod och vishet. Det var vanligt att göra sådana blandningar av människor och djur i den egyptiska konsten.

Konsten är inte naturalistisk i den bemärkelse att alla människor ser likadana ut. Vidare är faraos ansikte avskalat och kallt och meningen är att vi ska tolka makt i detta rena, sofistikerade uttryck. Konsten var ofta kopplad till makt och religion.

Om det i den förhistoriska konsten inte förekom några människor så hade den egyptiska konsten både djur och människor blandat. Djur avbildades dock mer realistiskt än människorna, beroende på att det här fanns färre regler. Vi ser ofta familjescener i egyptiskt måleri, men inga gamla människor. Det är väldigt svårt att bestämma ålder på egyptiska målningar och skulpturer.

All egyptisk arkitektur är väldig och stor. Den kan benämnas vid någon sorts "förfunktionalism", då den inte hade något direkt konstsyfte utan helt enkelt fyllde en praktisk funktion. Pyramiderna var till exempel enbart till för gravar, inte för att försköna omgivningarna. De ger dock ett storartat och evigt intryck. Här ser vi återigen en koppling till religionen, och att ha en egen pyramid var även ett tecken på makt och rikedom.

Anledningen till att den egyptiska konsten förändrades så lite är att konstnärens uppgift var att avbilda exakt och inte att vara originell och komma med nya strömmar. Egypten hade en väl organiserad statsmakt och det fanns mycket regler för hur man skulle avbilda. Dessutom låg Egypten väldigt skyddat. I öster och söder är bara öken, vilket gjorde att man såg på långt avstånd om fiender skulle komma, i de övriga vädersträcken omges Egypten av hav. Detta ledde till att invandringen blev mycket liten och inga nya folk kom alltså som kunde föra med sig nya strömmar. Under en tidsperiod kan vi dock se en förändring, nämligen under farao Egnaton. Under denna tid är linjerna är mer utdragna och människorna avbildas utan hår. Kanske berodde detta på att Egnaton själv led av någon sjukdom som gjorde att idealen förändrades?

Arkaisk stil är stel och frontal. Man ser flera inslag av egyptisk påverkan, så som markerade ögon, hår, breda axlar och steget fram. Det nya med dessa skulpturer var att de var fristående. De egyptiska satt alltid fast i en sten eller en klippa. De arkaiska skulpturerna var även mer anatomiskt realistiska, man blandade inte längre profil och framifrån. "Det arkaiska leendet" brukar man tala om och det var något som inte fanns hos de egyptiska skulpturerna. Den klassiska stilen är mjukare och mer harmonisk. Den berömda Kritosynglingen inledde denna period. Han står i kontrapost, dvs han vilar på ena benet, vilket ger ett mer avspänt och naturligt intryck, samtidigt som det blir mer realistiskt. Nu började kvinnor avbildas nakna. Skulpturerna är fortfarande idealistiska, som den kända Diskuskastaren. Hellenistisk stil är mindre strikt, den har mycket rörelse. Ett typiskt exempel på en hellenistisk skulptur är Nike från Samotrake, med stegrade uttryck som ger mer dramatik. Människor avbildas inte exakt perfekt.

I den grekiska arkitekturen förekommer kolonner, som fyller en praktisk funktion. De bär upp byggnader, men är samtidigt utsmyckade med kapillär. Dessa kan vara av dorisk, jonisk eller korintisk stil. Den doriska stilen är väldigt strikt, utan bas och med släta kapillär, sk ekinuskapitäl. Den joniska har något mer utsmyckade kapillär, volutkapitäl, i rundade, bockhornsformade mönster och den korintiska stilen, slutligen har akantuskapitäl, smyckade med blommor och blad. Dess fris är dekorerad med berättande bilder, och de korintiska kolonnerna saknar gavelfält. De grekiska byggnaderna är av mer mänskliga proportioner i jämförelse med de gigantiska egyptiska byggnaderna. Formerna är symmetriska och harmoniska.

Det finns tre typer av vasmålningar. Geometrisk stil består av ornament och mönster, t ex cirklar, romber, rutor och trianglar. Dessa vasmålningar är från tiden fram till 700 f Kr. Svartfigurig stil är från ca 700 till 500 f Kr och har berättande motiv, ofta föreställande mytologi, vardagsliv eller högtider. Den rödfiguriga stilen slutligen är mycket lik som den svartfiguriga, med den skillnad att den har mer rödaktiga mönster, som nästan kan vara vita ibland. Från ca 500 f Kr och framåt.

Mycket av den romerska konsten var grekiska kopior. Romarna beundrade allt som var grekiskt och tyckte om att imitera grekerna, och det var alltså inte bara gudarna som kopierades. Få romerska konstnärer är kända till namnet, däremot nämns flera grekiska konstnärer. Eftersom Romarriket var så utbrett, så stort geografiskt är det svårt att peka på en speciell genre.

De romerska skulpturerna var mer realistiska än de grekiska. Nu började man avbilda även äldre personer, och förfäder kunde finnas med. Den grekiska skulpturen var mycket mer idealiserad. Vad gäller arkitekturen så var allting mycket större i Rom än i Grekland. Man använde sig av nya tekniker. Man började bygga i betong som var både starkt och billigt. Valvet med sin rundade kupol har ingen motsvarighet i den grekiska arkitekturen. Kolonnerna toppades även de med rundade kupoler till skillnad från platta tak som i Grekland. I Rom började man bygga broar, vägar och akvedukter. På de romerska templen kan man finna flera skillnader jämfört med de grekiska. Dessa står på ett podium, medan de grekiska byggdes på klippor. Vidare har de romerska templen en tydlig ingång, vilket innebär att man ser skillnaden mellan fram- och baksida, i motsats till de grekiska. De romerska templen har kolonner och inte pelare. Skillnaden är att de inte behöver fylla någon praktisk funktion, utan är utsmyckande och estetiska. Det finns en mer betonad interiör i de romerska templen, som ger en lite "kuslig" rumskänsla.

Propagandakonsten var till för att berätta om kejsarnas framgångar i krig och höja deras status. Det kunde vara tex triumfbågar eller kolonner. Trayanuskolonnen i Rom är ungefär 20 meter hög, vilket visar kejsarens stora betydelse.